Förstelningen

I skapelsen är allt rörelse. Rörelsen, som uppstår helt lagenligt genom Ljusets tryck, alstrar värme och möjliggör att former fogas samman. Utan Ljus skulle det alltså inte finnas någon rörelse, varför det även känns logiskt att rörelse i närheten av Ljuset måste vara mycket snabbare och starkare än långt ifrån det.

Faktum är att rörelsen blir allt långsammare och trögare ju längre bort från Ljuset den befinner sig. Så småningom kan det till och med leda till att samtliga former, som bildats tidigare då rörelsen fortfarande var livlig, stelnar.

Med begreppet ”Ljus” menas i detta fall naturligtvis inte ljuset från någon himlakropp, utan Urljuset, vilket är livet självt – med andra ord Gud!

I anslutning till den stora översikt över skeendet i skapelsen som tecknats här vill jag idag för omväxlings skull rikta uppmärksamheten mot jorden. Numera drar den sina cirklar på ett mycket större avstånd från Urljuset än vad som var fallet för många miljoner år sedan, eftersom den mer och mer utsätts för mörkrets tyngd genom de människor som fjärmat sig från Gud. Anledningen till det är människornas löjliga egenkärlek tillsammans med en alltför ensidig betoning av förnuftet, som enbart är riktat nedåt mot det grovmateriella. Där kommer det också att stanna för alltid, eftersom det är gjort för det, samtidigt som det även har förutsättningar för att obehindrat ta emot all strålning och alla intryck från de ljusa höjderna.

Den främre hjärnan har hand om allt förnuftsarbete för den yttre verksamheten i det grovmateriella, det vill säga i materien, medan den bakre hjärnans uppgift är att ta emot intrycken uppifrån, vilka är lättare och ljusare än det grovmateriella, och leda dem vidare för bearbetning.

På grund av människornas ensidiga bejakande av det enbart jordiska, det vill säga det grovmateriella, har denna harmoniska och för människan så viktiga samverkan mellan de båda hjärnorna försämrats och med tiden helt upphört. Den har formligen snörts av, eftersom den främre hjärnan genom allt för mycket aktivitet med tiden blivit för stor i förhållande till den
försummade bakre hjärnan, som till följd av detta blivit allt mer oemottaglig och försvagad. På det viset har det under årtusendenas lopp utvecklats ett nedärvt fel vid den grovmateriella fortplantningen, eftersom den främre hjärnan redan hos nyfödda var mycket mer välutvecklad i förhållande till den bakre hjärnan. Därmed ökade även risken för arvsynden, som innebär ett – från början enbart på det jordiska – inriktat tänkande, det vill säga ett tänkande som vänder sig bort från Gud.

Detta borde vara begripligt för alla människor som brukar allvar. Dessutom har jag förklarat det mycket utförligt i mitt Budskap.

Allt lidande på jorden har uppstått på grund av att människan till följd av sitt andliga ursprung kunde använda viljan till att fokusera på det jordiskt bestående, medan hon just genom sitt andliga ursprung hade kunnat och även borde ha strävat mot att lyfta sig uppåt – vilket alltid har varit hennes egentliga uppgift i skapelsen, där allt andligt av naturen är ledande. Det kan leda uppåt, vilket skulle vara det naturliga, men även nedåt, när den andliga viljan övervägande strävar efter jordiska ting, såsom är fallet med människorna.

I mitt Budskap förmedlas kunskapen om skapelsen och de därmed förknippade självverkande lagarna förklaras, vilka även kan kallas naturlagar. Där visar sig hela skapelseväven utan några luckor. Samtliga skeenden går tydligt att uppfatta och därmed även ändamålet med hela människolivet. Den visar med en oantastbar följdriktighet var människan kommer ifrån och vart hon är på väg och ger därför svar på samtliga frågor, så länge man verkligen menar allvar i sitt sökande.

Här måste till och med de mest illvilliga motståndarna stanna upp. Deras spetsfundigheter räcker nämligen inte till för att förstöra det som sagts och beröva människorna även denna hjälp.

Jag nämnde att rörelsen i skapelsen måste bli allt långsammare, ju längre bort något föremål befinner sig från Urljuset, som är tryckets utgångspunkt och ursprunget till själva rörelsen.

Så förhåller det sig just nu med jorden. Dess bana har på grund av människornas skuld fjärmat sig allt mer, rörelserna blir därmed långsammare och allt trögare, och till följd av detta befinner de sig redan mycket nära stadiet då förstelningen sätter in.

Även förstelningen består av en mängd olika steg; i början är den inte så lätt att uppfatta. Inte ens efter en längre tid är det möjligt att upptäcka den om det inte finns någon ljusglimt som inspirerar till mycket noggranna observationer.

Det är svårt redan av den anledningen att allt som lever i denna cirkel av allt långsammare rörelser hela tiden dras in i den tilltagande förtätningen som leder till förstelning. Det gäller inte bara människans kropp, utan allt, även hennes tankar. Det sprider sig till de allra minsta delarna. Omärkligt förändras och förskjuts även alla begrepp och orden förlorar sin ursprungliga betydelse.

Människan märker ingenting hos sin nästa, eftersom hon själv dras med i samma jämntröga svängningar – om hon inte själv uppbådar en så stark vilja och uthållighet att hon lyckas lyfta sig i anden för att på så sätt komma något närmare Ljuset igen. I så fall blir hennes ande så småningom också rörligare och därmed lättare och ljusare, vilket inverkar på den jordiska förmågan till insikt.

Men då kommer hon med skräck och fasa att se eller åtminstone känna på sig hur långt förvrängningen av alla begrepp i förstelningen har nått. Det som saknas är blicken för det väsentliga, eftersom allt har pressats in i trånga, oöverblickbara ramar som inte längre går att tränga igenom och som så småningom kommer att kväva allt som omfattas av dem.

Jag har ofta hänvisat till förvrängda begrepp; men nu kommer de att sakta stelna på vägen nedåt, i det ständiga fjärmandet från Ljuset.

Att komma med enskilda exempel behövs inte, man skulle ändå inte lyssna till sådana förklaringar eller så skulle man kalla dem för irriterande ordklyverier, eftersom man är alltför stel eller trög för att grundligt fundera över dem.

Jag har redan talat tillräckligt om ordets makt, om hemligheten att till och med människans ord under en tid kan verka uppbyggande eller nedbrytande på skapelseverket här på jorden. Genom ljudet, tonen och sättet att använda ett ord sätts nämligen skapelsekrafter i rörelse som inte styrs av talarens avsikter utan av ordets mening i dess betydelse.

Men betydelsen har en gång givits genom de krafter som ordet satt i rörelse och som därmed är exakt anpassade till den verkliga innebörden, men inte till talarens vilja. Ord och innebörd har uppstått ur motsvarande kraftrörelse, därför är de oskiljaktigt en och samma sak!

Människans tänkande sätter i sin tur andra kraftströmmar i rörelse, vilka motsvarar tänkandets innebörd. Därför bör människan anstränga sig att välja rätt ord för att uttrycka sina tankar, med andra ord bör hon känna efter bättre och tydligare.

Låt oss anta att en människa tillfrågas om något som hon har hört talas om, kanske till och med har sett något av. Hon skulle utan vidare besvara frågan med att hon vet!

Enligt många ytliga människors åsikt skulle svaret vara rätt, även om det i verkligheten är falskt och förkastligt; att ”veta” betyder nämligen att kunna ge exakta upplysningar om allt, från början till slut, om varenda liten detalj, utan luckor och av egen erfarenhet. Först då kan människan tala om att hon vet.

Det finns ett stort ansvar i uttrycket och det därmed förknippade begreppet ”vetande”!

Jag har redan en gång tidigare pekat på den stora skillnaden mellan ”vetande” och ”det inlärda”. Lärdom är långt ifrån samma sak som sant vetande, som enbart kan vara personligt, medan det inlärda är mottagandet av något utompersonligt.

Att höra något eller kanske se något är långt ifrån samma sak som själva vetandet! Människan kan inte påstå att hon vet det, utan skulle på sin höjd kunna säga: jag har hört talas om det eller jag har sett det. Men om hon vill handla rätt måste hon sanningsenligt säga: jag vet inte!

Det är på alla sätt och vis bättre än om man berättar om något som man själv inte har varit inblandad i, vilket ju inte heller kan vara något sant vetande. Dessutom kan ofullständiga berättelser leda till att andra människor misstänkliggörs eller till och med störtas i fördärvet helt i onödan, utan att man förstår de egentliga sammanhangen. Var därför noga med att väga vartenda ord och känn efter grundligt innan ni använder det.

Den som tänker djupare och inte vill nöja sig med redan förstelnade begrepp för att ursäkta sig själv för sin pladdrande uppblåsthet och sina onda avsikter, kommer lätt att förstå dessa ord. Han kommer att pröva dem i tysthet och lära sig att se längre i allt han talar.

Det finns mängder av sådana begreppsinskränkningar med förödande följder, vilka blivit till en vana för människorna. De har girigt anammats och främjats av slavarna till förnuftet, den villigaste följeslagaren till det djävulska inflytandets djupaste mörker.

Lär er att uppmärksamt iaktta strömmarna i skapelsen och använd dem alla väl som bär Guds Vilja – och därmed Guds Rättvisa i dess rena form – inom sig. Då kommer ni också att återfinna den sanna mänskligheten som ryckts ifrån er.

Så mycket lidande som kunde undvikas och så många illasinnade människor som kunde bli fråntagna möjligheten till sina handlingar.

Detta onda bär också skulden till att berättelsen om Gudasonen Jesus inte på alla punkter överensstämmer med fakta, vilket med tiden fram till våra dagar givit upphov till en helt felaktig bild i människors tankar. På samma sätt har de ord som yttrats av Honom förvrängts, vilket hände med samtliga läror som blivit upphöjda till religion och som skulle lyfta och fullända människorna i anden.

Det är också anledningen till den stora förvirring som råder bland människorna. Det blir allt svårare att verkligen förstå varandra, vilket ger upphov och näring till osämja, misstro, förtal, avundsjuka och hat.

Allt detta är tydliga tecken på jordens tilltagande förstelning!

Ryck upp er, lyft er i anden, börja med att tänka och tala stort och uttömmande! Naturligtvis krävs då också att ni inte enbart använder förnuftet, som ju hör till det mest grovmateriella, utan även ger er ande möjlighet att återigen vara vägledande för förnuftet. Det är ju förnuftet som bör tjäna anden, enligt vad er Skapare bestämt, som från början låtit er uppstå här på jorden, hela och oböjda.

Mycket befinner sig redan i förstadiet till förstelningen. Snart kan hela ert tänkande vara angripet av det och tvingas in i oböjliga, stenhårda banor som enbart ger er själva obehag och lidande. Till slut tvingar de er ned från det mänskliga stadiet till ett stadium där ni enbart är innehållslösa maskiner som uteslutande tjänar mörkret, fjärran från allt Ljus.